Hofors har vuxit fram runt bruket, och det märks i bebyggelsen. Kring 1920 började egnahemmen i Nedre Hofors växa fram, och under 1950- och 1960-talen tillkom villaområden som Rönningen och Robertsholm. De flesta villor är alltså byggda innan plaströren tog över på 1970-talet, och i många sitter de ursprungliga rören av gjutjärn och betong kvar. Gjutjärn kan rosta och spricka invändigt utan att något syns utanpå, och i betongrör uppstår med tiden glipor i skarvarna. Många rör har nu passerat sin tekniska livslängd på omkring 50 år.
Marken spelar också roll. Hofors ligger till stor del på blockig morän, och vid geotekniska undersökningar i centrala Hofors har man hittat berg redan tre till fyra meter under markytan. Det gör grävarbeten tunga och dyra. Moränen är dessutom tjällyftande, så när marken fryser och tinar under vintern kan skarvarna i gamla rör utsättas för påfrestningar. Därför är det en fördel att relining görs inifrån rören, så att tomten i regel inte behöver grävas upp.
Hofors beskrivs ofta som en trädgårdsstad, och på de stora tomterna kan rötter från gamla träd söka sig in i ledningarna. I de äldre delarna står många hus på grunder och källare av slaggsten från järnhanteringen. Där är det en extra fördel att källargolv och våtrum kan lämnas orörda. Länsmuseet Gävleborg rekommenderar också i sin byggnadsinventering av Hofors att man undviker onödiga ingrepp i de kulturhistoriskt värdefulla husen, även invändigt.